Inspiration

  • Specialpedagoger i förskolan – en naturlig del i arbetslagen?

    9 Juni 2018
  • Specialpedagoger i förskolan – en naturlig del i arbetslagen?

    Madelaine Sjöman har skrivit en avhandling som har den långa titeln Peer Interaction in Preschool: Necessary, but not Sufficient The Influence of Social Interaction on the link between Behavior Difficulties and Engagement among Children with and without Need of Special Support. 

     Specialpedagoger i förskolan – en naturlig del i arbetslagen?

    I avhandlingen, som bygger på enkätundersökningar från 280 pedagoger på 92 olika avdelningar, har pedagogerna skattat beteendesvårigheter hos 800 barn. Syftet var att titta på hur olika faktorer påverkar barnens engagemang och vilken betydelse det sociala samspelet har för de barn som  är i behov av särskilt stöd.

    Madeleine Sjöman säger  i en intervju på Skolporten att (utdrag):

    Målet har varit att identifiera möjligheter och hinder för det individuella barnet när det gäller engagemang men också hur förskolans miljö kan bidra till barns engagemang. Det har varit mitt intresse att både få ihop individ och omgivande faktorer.

    Vilka är de viktigaste resultaten?

    – Det viktigaste resultatet är att barn med beteendesvårigheter visar en lägre grad av engagemang i förskolans aktiviteter som i sin tur kan påverka deras lärande. Det handlar om barn som uppvisar ett hyperaktivt beteende och har svårt att stanna kvar i situationer, som ständigt byter aktiviteter och som ofta avbryter sitt samspel med andra barn.

    Vi ser att de här barnen är oroliga och att det är stökigt runt omkring dem, men som lärare vet man kanske inte alltid vad man ska göra för att hjälpa dem.

    – Drygt 60 procent av de barn som är i behov av särskilt stöd på grund av beteendesvårigheter får inget särskilt stöd för att fungera på ett bättre sätt på förskolan. Det är en stor andel som inte får det stöd som de skulle behöva. Det är bekymmersamt om man tänker hur det ska fungera längre fram i skolan. För att komma till rätta med det behöver man göra insatser mycket tidigare. Jag kan se i materialet att insatserna börjar när barnen är 4-5 år, innan de ska över till förskoleklass, vilket är för sent.

    Det är också viktigt att fokusera mer på att stödja det som fungerar när barn är engagerade i en aktivitet, och vilken typ av stöd man kan ge som förskollärare för att barnen ska stanna kvar i den aktiviteten och tycka att det är roligt.

    Vad överraskade dig?

    – Det som överraskade och som var ett positivt resultat, handlar om att barn med beteendesvårigheter uppvisar högre grad av engagemang om de går på förskolor där det är ett positivt samspel mellan barnen och där förskollärarna är lyhörda för barnens initiativ och kommunikation. Då kan de vara engagerade i det som pågår även om förskollärare har skattat att barnen visar beteendeproblem. Det visar att miljön har en jättestor betydelse, vilket jag hade hoppats på. Men jag fick en bekräftelse på att även individuella skillnader mellan barnen avgör om de kan vara engagerade i förskolans vardag, vilket även andra studier visar.

    Detta visar återigen på vikten av tidiga insatser och att ”vänta och se” inte är en väg att gå. Det finns så mycket som förskolan kan göra för att hjälpa och stötta barnen till en positiv utveckling och skapa en god grund för en lyckad skolgång och framtid.

    Det viktiga är att inte endast fokusera på att dämpa problembeteenden utan att lyfta och stärka det positiva beteendet. I artikeln skriver Madelaine Sjöman att en betydelsefull del är att personal i förskolan behöver få möjlighet att reflektera kring olika strategier för att kunna ge barnen rätt stöd.

    Endast 4% av förskollärarna i studien fick handledning vilket Madelaine Sjöman anser borde förändras genom att specialpedagoger blir en mer naturlig del i arbetslagen. Det innebär inte att specialpedagogen endast ska genomföra utredningar utan också vara ett stöd i att hitta vardagsstrategier för att stötta barnet, ex hur visuellt stöd och tecken kan vara en hjälp i barnens kommunikation och delaktighet i aktiviteter.

    Slutligen poängterar Madelaine Sjöman vikten av samarbete mellan alla aktörer som är inkopplade kring barnet, föräldrar, förskola och ex habilitering då det ger en bättre helhetsbild vilket gör det lättare att identifiera vilken typ av insatser som behövs.

    ”Om vi inte uppmärksammar de här barnen i god tid ges de inte samma förutsättningar som andra barn.”

    Madelaine Sjöman

     

    Källa: Skolporten och tidningen Specialpedagogik