Inspiration

  • Vi behöver bredda normen

    18 Maj 2019
  • Vi behöver bredda normen

    För att skapa en mer tillgänglig lärmiljö i skolan behöver vi bredda ”basen” för att på så sätt minska andelen extra anpassningar och särskilt stöd. Genom att skapa en bredare bas och norm på skolan kommer mindre energi och kraft gå åt till att kartlägga behov kring extra anpassningar och särskilt stöd.

    Claes Nilholm skriver i ett inlägg något som kan förklara varför det är svårt att skapa en tillgänglig lärmiljö och med det bredda basen. Kort sammanfattat ligger det i skolans kulturella historia och i innehållet i lärarutbildningen.

    Här är utdrag ur hans inlägg Didaktik och specialpedagogik från 8 okt, 2018:

    Låt oss börja med en anekdot. Efter att jag för ett antal år sedan hållit en föreläsning vid en av Sveriges många lärarutbildningar (inte Uppsalas) kom en blivande matematiklärare fram till mig och vi började diskutera olika saker. Jag passade på att fråga hen ”Får ni någon undervisning om specialpedagogiska frågor i de matematikdidaktiska momenten av utbildningen?” Varpå hen svarade: ”Du, vi får knappt någon undervisning i didaktik alls”.

    Anekdoten illustrerar att undervisningen i didaktik för blivande lärare i många sammanhang kan utvecklas, speciellt om vi förespråkar en didaktik som inkluderar alla elever. För att undervisningen ska utvecklas i dessa avseenden bör den ta sin utgångspunkt i forskning, en forskning som inte alltid finns men som kan utvecklas om didaktiken och specialpedagogiken närmar sig varandra.

    Att undervisa elever med olika förutsättningar

    Detta innebär en stor utmaning för läraren, hur ska man undervisa elever med mycket olika förutsättningar? Speciellt problematiskt tycker lärare att det är med elever som har svårigheter att anpassa sig till de uppförandenormer som finns i klassrummet.

    Det finns många skäl att ta lärarnas oro i detta avseende på största allvar. Det är ett faktum att en hel del lärare känner sig osäkra på hur de ska undervisa elever i behov av särskilt stöd. Det framgår av Skolverkets undersökning Attityder till skolan 2015 att endast hälften av lärarna med mindre än 10 års erfarenhet som deltog i undersökningen tycker att de i ganska eller mycket hög grad har tillräcklig kunskap och komptens för att stödja elever i behov av särskilt stöd.

    Lärare behöver alltså mer kunskap om hur de ska kunna undervisa den mångfald av elever de möter i ett skolsystem där särlösningar undviks och de speciallärare/specialpedagoger och andra som stöder dem behöver också vetenskapligt grundad kunskap att bygga sitt stöd kring. Det behövs alltså en didaktik som inkluderar alla elever i sina analyser av hur undervisningen bör gestaltas.

    Didaktikens uppgifter i en inkluderande skola

    Vi behöver således en didaktisk forskning som undersöker hur lärare tillsammans med annan personal i skolan ska kunna möta mångfalden av elever och att den kunskap sådan forskning genererar blir ett naturligt inslag i didaktiska moment i lärarutbildningarna. Detta kan tyckas självklart när elevens problem är av didaktisk natur, såsom till exempel vid läs- och skrivsvårigheter eller matematiksvårigheter.

    Jag skulle vilja påstå att även när elevens svårigheter karakteriseras i mer generella termer som inte knyts till undervisningsinnehåll, såsom till exempel vid olika typer av beteende-, koncentrations- och/eller kommunikationssvårigheter bör svårigheterna ses i ett didaktiskt ljus. Det är nämligen i undervisningen om något som svårigheterna manifesteras och de är givetvis inte oberoende av hur undervisningen om innehållet bedrivs. Annorlunda uttryckt kan det vara betydligt svårare för samma elev att koncentrera sig på undervisningen i ett ämne än i ett annat.

    Ett mer djupgående strukturellt problem är det normalitetsbegrepp som skär som en kniv genom svensk skola. Uppdelningen i normala elever och andra har historiskt sett gett upphov till vad som närmast kan ses som parallella system, ett normalsystem och ett specialsystem. Denna distinktion har delvis återskapats i forskningen där undervisningen av normala elever fokuserats i didaktiken medan frågor om de elever som betraktats som avvikande blivit ett föremål för specialpedagogik. Distinktionen återskapas också inom lärarutbildningarna där undervisningen i didaktik, i den mån den alltså ges, inte alltid utgår från mångfalden av elever.

    Min poäng här har varit att om vi vill bryta med denna historiska trend och skapa mer inkluderande skolor bör forskningen om didaktik likväl som undervisningen i didaktik på lärarutbildningarna utvidgas till att i högre grad än tidigare omfatta de elever som varit föremål för specialpedagogik.